Två poem ur samlingen Den gröne riddaren. Dikter av Yang Mu
Stockholm: Tranans förlag,
2011
FRAMFÖR TANKBATALJONEN 〈在一隊坦克車前〉（1989)
Du står där stilla, säger
någon
framför tankbataljonen.
och blockerar dess väg
larvfötterna rasslar
krampaktigt. Låt ocksåmig säga:
himmel och jord håller andan, hela världen ser dig
Låt mig berätta. Påhemväg i bilen
hör jag hallåmannen i rasande fart rapportera
nyheterna från Peking: en man i vit
skjorta
havets brus dränker nyheterna
Över ett
torg som har bevittnat otaliga strider och
dödar strålar ett starkt ljussken från forna
tider
förfädernas blickar
faller påpansar
och
vimplar, och ditt prydliga svarta hår
Luften fylls av sår som orsakats av pilar
fylls av kulhål, från det förflutna och nuet
människor flyr hit och dit, stönar, vrålar
en historiebok slås igen och gulnar
Sönderbrutna vapen begravs för alltid i jorden, ära och skam
hamnar påskilda håll; under strålkastarljus rycker kolonnerna fram
i täta formationer; pågudars och demoners befallning
hejdas framryckningen plötsligt, för
din skull
Motorerna är frikopplade
men kullagren och dieseloljan stöter samman; i den finsandiga
vinden höjs ett blodtörstigt vrål:
den ståtliga kolossen kastar sin skugga åt vänster
Du står där stilla, säger
hallåmannen
östra staden är lugn, men i västra staden
kan man höra ljudet av spridda explosioner
en tungt beväpnad
kolonn råkar i
panik
Likt en vattendroppe, glänsande och kall
som plötsligt hejdar en kolonn myror påmarsch
är du förfädernas tårar, som droppar i
den brännheta elden
och spärrar fiendens framryckning
Din unga panna strålar av ljus
mitt för
kanonrörets eldlinje
larvfötterna vrålar när de ändrar riktning, du
tar ett steg framåt och börjar tala
I fjärran tystnar kråkorna påstadsmurarna
gräs och mossa vissnar och faller ner från pagodens topp
en klocka slår långsamma slag bort
mot bergen; havets vågor
väller fast och kärleksfullt fram mot mångfärgade öar utanför kusten
Kring avlägsna trakters
vattendrag vajar vassen
dagbrott sover djupt och drömmer under urskogen
nyfödda fölungar, som
galopperar över stäppen
höjer huvudet och lyssnar spänt
Resenärer i främmande trakter avbryter sin resa och spanar
vinden och molnen jäktar; över det vida havet
vet den röda
solen i sin förtvivlan inte vart den skall rulla
toner från en bambuflöjt kommer svävande, svävande
Vattenspridarna i fjärran
fruktträdgårdar vägrar att vattna
omogna körsbär
magrar alltmer i dimman
arbetare sitter stilla och läser tidningen: det sägs att i Kina
vägrar en man i vit skjorta och med svart hår att
vika
I fjärran har kugghjul
och kuggremmar börjat strejka
sirener har förstummats,
fordon har bromsats in
och parkerats vid sidan av motorvägarna; radiomottagare justeras
en kines skall hålla tal
Påhemvägen i bilen hörde jag havets
brus och rasslandet av larvfötter
du står där stilla framför
en tankbataljon, säger någon
hejdande dess framryckning
Himmel och jord håller andan, hela världen ser dig
Låt mig säga det: du står där, glänsande och kall
mitt i den brännande
elden, i elden
förfädernas outhärdliga tårar
HAVSNYMFEN〈水妖〉(1999)
”Om det är
såatt det förflutna ovillkorligen alstrar det närvarande:
tidvattnet nästan
ljudlöst, ebb och flod avlöser
varandra. Jag ser dansösen i det kritiska momentet av en piruett
som skall föra framtiden tillbaka till nuet. Hon böjer sig ner och
betraktar de bländande femfärgade stenarna
I en
förutsägelses gestalt böjs fingrarna i hennes svävande högra hand
i rät vinkel och förlängs i det oändliga. Ah, havsnymf
när de vita vågorna drar sig tillbaka ser jag hur
den fina sanden, slipad av mångskiktade ljusstrålar rutschar tillbaka
med ett strävt ljud,
påsamma sätt som våra eländiga liv
ständigt slår till reträtt. Posen i ditt höga hopp
låter mig
höra sången som du har anammat som din
känslosam men inte sentimental
Ah, havsnymf, jag anar att ett väldigt nät
en gång likt en
dödsbringande vind och rök
omslöt dig i stormens öga
Stillhet
Och jag tror att den rörelsen som gränsar till förintelse
är en dialog mellan jaget och kroppen
Tiden är
ojämförligt ömsint
den medger skönhet i jämvikten och i formeln för sökandet efter jämvikt
såsom krokusen upprepade gånger öppnar sin kalk
och tålmodigt härdar ut tills daggen faller, och molnen i skyn
ordnar sina ballerinakjolar. Såren tillkommer
som en själens prövning−
kretslopp, nedbrytning, återfödsel med hjälp av placentan
Ah,
havsnymf, påden ändlösa
snäckformade ljudvågen
i centrum av den strålande mångdubbla
stjärnkartan upptäcker jag
många luftandar, ridande påtigervalar som har återvänt
till livet, långt i fjärran sjungande sånger från förr och nu
Påhavets yta flyter kritperioden och jura
avskalade av tiden. Du vänder ryggen åt allt detta; tidvattnet
väller in och drar sig tillbaka; du lyssnar spänt, din haka som tidigare
i jämnhöjd med vattnet; krokusen slår ut i tid, rynkorna i
ögonvrårna lämnas åter till rymden; såren läks
Du är
din egen dotter.”
VAGGVISA 〈搖籃曲〉
(1976)
(Yaolanqu,
Efter For Emily Whenever I May Find Her)
Norr om floden där gatorna är ett enda virrvarr
Ah, Emily, i slutet av våren och när sommaren
just skulle ta vid då föddes du
dåföddes du till en värld som jag ännu inte lärt känna
Syrener vid färjestället
på den södra sidan av floden
klängrosor blommade på din sida, klängrosor blommade
Kyrkklockorna ljöd här hos dig, ljöd lyckligt
jag framhärdade i det ihållande regnet
framhärdande som jag är kommer jag inte att gå förlorad
Emily, låt kyrkklockan fortsätta att dåna
sålänge klockan dånar kommer jag att finna dig
norr om floden där gatorna är ett enda virrvarr
Norr om floden där gatorna är ett enda virrvarr
Ah, Emily, i en stad på andra sidan ett fjärran hav
skyddad av rev och en skärgård
finns du i mina fem sinnen, i alla mina fem sinnen
sjufärgade små fåglar samlas i körsbärsträden
fjärilar flyger hos dig, fjärilar flyger
Regnbågen i skyn, i den höga skyn hos dig
jag framhärdar
på en lång, lång väg
framhärdande som jag är kommer jag inte att gå förlorad
Emily, när
regnbågen pekar
mot din vagga
sålänge
regnbågen pekar mot dig kommer jag att finna dig
norr om floden där gatorna är ett enda virrvarr
PINDAROS DIKTAR ETT ODE〈平達耳作誦〉(2000)
Att uppskatta hans ridkonst är som att stint stirra på
en strömvirvel som i en strid flod ett kort ögonblick
skapar en fulländad form vars utsökta detaljer i nästa blink
vidgas tills de uppgår i intet
Det nyfödda barnet lindades in i flera lager av bomullsgräs
som gömdes i en rabatt av gyllengula penséer
Hans
vittfarne far var egentligen en gudom, som förr i tiden
brukade vandra i dessa trakter
Hans namn anförtrodde modern tidigt åt ett par
vänliga ormar som nogsamt lade det på minnet
Dessa gråögda
boaormar
tog sig an gossen till han kunde gå och springa ikapp med vinden
påslätten täckt av violer
Vad som
hände med henne är inte bekant
förmodligen gick hon förlorad bland de poetiska finesserna och rimmen
I samma ögonblick som odet fulländades återvände
det
till intet, liksom en vacker strömvivel förintas
i den strida floden
沒有留言:
張貼留言